Feeds:
Posts
Comments

Archive for April, 2016

ऑड ईवन क्या कोई बडा आविष्कार है?

जैसे ही की टीवी चेनल ख्लके बैठते है तो “ऑड ईवन” के विषय पर एक विज्ञापन हर पंद्रह मीनीटके अंतरालमें आता है. कभी एक शिक्षिका बच्चोंसे पूछती है, और अंतमें कहेती है कि देखो बच्चोंको भी मालुम है कि ऑड और ईवन क्या होता है. कभी एक लंबे बाल-दाढीवाला और एक बीन बाल-दाढीवाला जो एक दुसरेसे भीन्न प्रकृति वाले है वे दोस्त बनके अपनी अपनी कार शॅर करता दिखायी देता है.

ऑड तारीख पर ऑड नंबर वाले वाहन चलाने है और ईवन तारीख पर ईवन नंबर वाले वाहन चलाने है. इस बातको जनताको बताने के लिये हर १५ मीनीटको यह विज्ञापन टीवी चेनलोंपर आता रहता है. जनतासे गलती न हो जाय और जनता अपना ऑड नंबरी वाहन ईवन तारीखको रोड पर न निकाले या तो ईवन नंबर वाले वाहन ऑड नंबरकी तारीख पर न निकाले इस वजह से हर १५ मीनीट को रात्रीके १० बजे तक भी हमें यह विज्ञापन टिवी चेनल पर आज तक दिखाया जाता है.

यदि हर १५ मीनीटको ऐसा विज्ञापन न दिखाते और सिर्फ मोबाईल फोन पर एक बार मेसेज दे देते तो क्या होता? यदि कोई स्कुटर कारवाला गलती करता तो उसका दंड होता. और दिल्ली ट्राफिक पूलिसको पैसे मिलते. उनमेंसे कुछ दिली पूलिसकी जेबमें भी जाते. वैसे तो इसमें भी, सीस्टममे कुछ संशोधन करके दंड वसुलीका काम फुल प्रुफ बनाया जा सकता है.

किन्तु बात कुछ और ही लगती है. दिल्लीके सीएमसे न्यायालयने पर्यावरण के विषय पर दर्ज की गई याचिका पर जवाब मांगा तो सीएम ने उसका एक समाधान बताया. और यह ऑड-ईवनवाला समाधान प्रस्तूत किया. ऐसा दिखाने कि कोशिस की जा रही है कि, मानो एक बहूत बडा आविष्कार कर दिया हो. यह एक अति सफल आविष्कार कर दिया हो इस प्रकार दिल्ली सरकार आवश्यकतासे कुछ अधिक ही प्रयत्न शील है. वास्तवमें यह जनताके पैसे की बरबादी है.

सर्व प्रथम तो दिल्ली सरकारको चाहिये कि वह समस्याका विश्लेषण करें.

पर्यावरण यदि बिगडा हुआ है तो वाहनसे प्रदुषित होनेका प्रतिशत २० है. यदि ऑड-ईवन फोर्म्युलामें कोई रियायत दी गई है तो उपरोक्त प्रतिशत संख्या और कम होती है. हां जी, कुछ रियायते दी गई है. स्कुई बच्चोंकी स्कुलबस, किरायेकी ऑटो रिक्शा, टेक्शी, महिला द्वारा चलाई जाने वाली कारें, पब्लिक ट्रान्सपोर्ट की बसें आदि.

पर्यावरणमें ऋणात्मक असर कौन पैदा करता है?

क्या ज्यादा वाहन रास्ते पर चलनेसे ही हवामें प्रदुषण बढता है?

ज्यादा वाहन ज्यादा समय तक मार्ग पर रहेनेसे हवा प्रदुषित होती है.

ज्यादा वाहन ज्यादा समय तक मार्ग पर कब रहेते है?

ट्राफिक सीग्नल ज्यादा हो,

 THE TRAFFIC SENSE 00

वाहनकी रफ्तार कम हो,

मार्ग और फुटपाथ पर अनधिकृत कबजा हो, जैसे कि, हॉकर्स, गल्लेवाले, दुकानवाले, वाहनंका पार्कींग, बील्डरोंका बील्डींग मटीरीयल रखना, कूडा,

वाहन चालकमें ट्राफिक सेन्सकी कमी हो,

THE TRAFFIC SENSE

ट्राफिक पुलिसका बेअसर सीस्टम

 

वाहन पूराना हो या उसका पीयुसीकी जांच करना जरुरी बन गया हो,

पब्लिक ट्रन्स्पोर्ट सीस्टम सुखदायी, नियमित और सुलभ न हो तो लोग रुटीन कामके लिये अपना वाहन के उपयोग करने पर मजबुर हो.

सबसे अधिक प्रभावशाली यदि कोई परिबल है तो मार्ग पर अनधिकृत कबजा, ट्राफिक सेन्सकी कमी और ट्राफिक कंट्रोलकी जानबुझकर बनाई गई डीफेक्टीव सीस्टम या तो सीस्टमका अभाव.

THE TRAFFIC SENSE 01

यदि ट्राफिक कन्ट्रोल सीस्टम सही हो तो ट्राफिक सेन्सको सुधारा जा सकता है और मार्ग पर अनधिकृत कबजा भी रोका जा सकता है.

THE TRAFFIC SENSE 02

मार्ग और गली के प्रत्येक २५० मीटर पर, ब्रान्च मार्ग पर, और टर्नींग पीन्ट पोईन्ट पर, नीगरानी रखनेवाले सीसी टीवी केमेरा लगे हो, जो ट्राफिक कंट्रोल रुम पर हमेशा स्क्रीनके उपर देखे जाते हो.

सीस्टम सोफ्टवेर

सीस्टम सोफ्टवेर ऐसा होना चाहिये कि जो भी वाहन गलत तरीकेसे ओवरटेक करें, दो वाहनंके बीचमें पर्याप्त अंतर न रखें, स्पीड लीमीटसे ज्यादा तेज वाहन चलावें, कार चलाते चलाते मोबाईल का उपयोग करें, गलत जगह पर वाहनको पार्क करें, सही जगह पर गलत तरीकेसे वाहन पार्क करें, तो ट्राफिक पूलिस उस वाहन पर क्लीक करें. ऐसा करनेसे सोफ्टवेर सीस्टम स्वयं ईतनी सक्षम होगी कि, वह अपने आप एक नोटीस उस कारके मालिक पर एसएमएससे भेजेगी, ईमेल भेजेगी. और उसको निश्चित रकमका बील भेज देगी. साथमें उस ट्राफिक नियमके भंगकी एक वीडीयो क्लीप भी भेज दी जायेगी. उसी समय उस वाहनके मालिकके सुनिश्चित बेंक एकाउन्टमेंसे एक सप्ताहके अंतर्गत वह बीलकी रकम डेबीट हो जायेगी. यदि वाहनके मालिकको अपना पक्ष रखना हो तो वह एक सप्ताहके अंतर्गत एसएमएस अंतर्गत सूचित न्यायालयमें जाके अपना पक्ष रख सकता है.

ट्राफिक कन्ट्रोल के पास वाहन मालिकके प्रत्येक बैंक एकाउन्टका लिस्ट होगा, वाहन मालिकके मोबाईल फोन नंबर होगा, वाहन मालिकका पोस्टल एड्रेस होगा, ईमेल एड्ड्रेस होगा. यदि कोई भी कारणके अंतर्गत ट्राफीक कन्ट्रोल डीपार्टमेन्ट दंड वसुल करनेमें असफल रहा “बेंक एकाउन्टमें उपयुक्त धनराशी पर्याप्त नहीं है” तो वाहनका मालिक डीफोल्टर बनेगा. और वह वाहन जब रोड पर निकलेगा तो उसका एलार्म सीग्नल ट्राफिक कन्ट्रोल स्क्रीन पर आयेगा. ट्राफिक कंट्रोल स्टेशनका ऑपरेटर ट्राफिक मोबाईल वानको मेसेज देगा कि “फलां गाडी” “फलां मार्ग पर” “फलां जगह पर” दौड रही है, उसको कबजेमें लो. यदि कोई वाहन तीन बार एक ही प्रकारकी गलती करता है तो उसका रजीस्ट्रेशन छह मासके लिये निलंबित होगा.

ट्राफिक सीग्नल पर क्या होता है?

THE TRAFFIC SENSE & CONTROL

ग्रीन लाईट हो जाने पर भी कई सेकंडो तक वाहन आगे नहीं बढ पाते हैं. क्यों कि कुछ वाहन जो बांई बाजु पर है उनको दांई बाजु जाना है और कुछ वाहन जो दांई बाजु पर है उनको बांई बाजु जाना होता है. बाइक स्कुटर वाले अक्सर ऐसा ही करते है. वे चार मीटर आगे जाने के लिये, किसी भी दिशामें आगे जायेंगे. इससे वाहनोंको आगे बढनेमें तकलिफ होती है. दो लेनमें तीन वाहन (कारें) चलाना आम बात हो गई है. बाईक और स्कुटरवाले लेनके बीचों बीच अपना वाहन चलाते है. बाईक पर तीन व्यक्ति और कभी चार व्यक्ति भी सवार होते हैं.

INVISIBLE TO TRAFFIC POLICE

नगरके अंदर राष्ट्र मार्ग पर गतिकी सीमा ६० किलोमीटर प्रति कलाक है, राज मार्ग पर गतिकी सीमा ४० किलोमीटर प्रति कलाक है, उपमार्ग पर गतिकी सीमा २० किलोमीटर प्रति कलाक है, गलीयोंके अंदर गतिकी सीमा १० किलोमीटर प्रति कलाक है. यह भी ट्राफिक यदि सरल है तब ही. वास्तवमें यह सिमा और धीमी हो सकती है. इन सबके बावजुद यदि ट्राफिकके नियमोंका सही पालन कराया जाता है तो ट्राफिक अकस्मातोंका निर्मूलन किया जा सकता है और की भी व्यक्ति ट्राफिकके नियमंका उल्लंघन करनेका सोच तक नहीं सकता.

यदि ट्राफिक कट्रोल करनेवाला तंत्र निश्चित कर लें कि “हमें ट्राफिकका नियमन हर हालतमें करना है” तो यह काम असंभव नहीं.

विदेशोमें विकसित देशोमें क्या है? यदि आपने ट्राफिक नियमका थोडासा भी उल्लंघन किया तो समज़ लो कि आपको छूट जानेकी कोई शक्यता नहीं. आप १०० प्रतिशत पकडे ही जाओगे.

विकसित देशोंमें पब्लिक ट्रान्स्पोर्त सीस्टम ऐसी है कि, आपको हर २५० मीटरके अंतरालमें एक मेट्रोस्टॅशन मिल जायेगा. बसें भी मिल जायेगी. टाउन प्लानींग ऐसा होता है कि गली गलीमें दुकानें मिलेगी नहीं. शोपींग कोम्प्लेक्ष अलग ही रहेंगे. शोपींग और निवासी मकानोंका कभी मिश्रण नहीं होता है. जो बहूत ही पूराने (१९४२ से पहेलेके), उसमें ही आपको मार्ग पर शोपींगकी दुकाने मिलेगी, जो उसके बाद हुआ है वह बिलकुल प्लानींगके हिसाबसे हुआ है.

शिरीष मोहनलाल दवे

 

 

 

     

 

 

Read Full Post »

“સૌનો સાથ સૌનો સામાજિક વિકાસ” પણ ક્યાં સુધી?

આંબેડકર અને ગાંધીજી વચ્ચે પાયાનો મતભેદ આ હતો.

તેમજ ગાંધીજી અને ભગત સિંહ વચ્ચે પણ પાયાનો મતભેદ આમાં જ સમાયેલો હતો.

તેમજ ગાંધીજી અને સુભાષ વચ્ચે પણ પાયાનો મતભેદ આમાં જ સમાયેલો હતો.

આપણે આંબેડકર અને ગાંધીજી વિષે જ વાત કરીશું.

સૌનો સાથ અને સૌનો વિકાસ આમ તો નરેન્દ્ર મોદીનો મંત્ર છે. પણ કદાચ નરેન્દ્રમોદીનો આ મંત્ર આર્થિક વિકાસ ને લગતો છે. નરેન્દ્ર મોદીની આ વાત સાચી છે કે બધી સમસ્યાઓનું મૂળ આર્થિક કમજોરી છે. પણ આપણે એ વાત નહીં કરીએ. આપણે આંબેડકર અને ગાંધીજી સામાજીક સમસ્યાઓને કેવી રીતે જોતા હતા અને તેને કેવી રીતે ઉકેલવા માગતા હતા તે વિષે જોઇશું.

Gandhiji and Ambedkar

આંબેડકર

આંબેડકર અર્થશાસ્ત્રની ઉપાધી મુંબઈ યુનીવર્સીટીમાંથી લઈ વડોદરા નોકરીએ લાગી ગયેલ. વડોદરાના મહારાજાએ તેમને વધુ અભ્યાસ અર્થે યુએસએ મોકલેલ. કોલંબીયા યુનીવર્સીટી ન્યુયોર્ક સીટીમાં અનુસ્નાતક ની ઉપાધી મેળવેલ. તેમના વિષય અર્થશાસ્ત્ર, સમાજશાસ્ત્ર, રાજ્યશાસ્ત્ર, માનવ શાસ્ત્ર હતા. ભારત આવી તેઓ તે પછી લંડન ગયેલ અને કાયદાશાસ્ત્રીની પણ ઉપાધી લીધેલ અને અનેક સંશોધન ગ્રંથો લખેલ. તેમની આગળ બીજા નેતાઓ અભ્યાસ અને ચિંતનની બાબતમાં વામણા જ લાગે.

જવાહરલાલ નહેરુ જો મોતીલાલ નહેરુના ખભા ઉપર બેસીને ન આવ્યા હોત અને જો આંબેડકર અંત્યજ ન હોત તો આંબેડકર ભારત ઉપર રાજ કરતા હોત !! આપણે જે. એલ. નહેરુ અને આંબેડકર વચ્ચેની વાત નહીં કરીએ. નહેરુ ખંધા હતા અને આંબેડકર સ્પષ્ટવક્તા હતા. આટલે થી વાત સમેટી લઈ, આંબેડકરની વાત આગળ ચલાવીશું.

આંબેડકર એક અંત્યજ હતા. એટલે તેમને સવર્ણો તરફથી ઘણા અન્યાયો અને અપમાનો સહન કરવા પડેલા. પોતે ભણતા હતા તે પહેલાં, પોતે ભણતા હતા ત્યારે અને ભણી લીધા પછી પણ તેમણે અંત્યજ હોવાને નાતે પારાવાર અન્યાયો અને અપમાનો સહન કરેલા. એટલે અંત્યજને થતા અન્યાયો અને અપમાનો તેમને આત્મસાત થયેલા હતા. આંબેડકર અમેરિકા અને યુકે ગયેલ તેથી તેમણે સમાજશાસ્ત્ર ઉપર વધુ ચિંતન કર્યું હશે એમ લાગે છે. તેમના સંશોધન ગ્રંથો પણ આજ વિષય ઉપર છે. તેમનામાં ઉચ્ચવર્ણ પ્રત્યે કટૂતા ન હોવાનું કારણ તેમનું માનવશાસ્ત્ર ઉપરનું વૈજ્ઞાનિક ઢબે કરેલું ચિંતન હોઈ શકે છે.

આંબેડકરની લડત ત્રણ મોરચે હતી. એક તો વિદેશી શાસન મોરચે અને બીજી તેમના સવર્ણ સાથીઓ વચ્ચે. ત્રીજી પોતાના જાતભાઈઓનો ઉદ્ધાર કરી તેમને મનુષ્ય જાતિમાં સ્વિકૃત કરાવવા. આ માટે જ તેમની લડત તેમના સવર્ણ સાથીઓ સાથે પણ હતી.

ગાંધીજી

ગાંધીજીને દક્ષિણ આફ્રિકામાં થયેલા અન્યાયો અને અપમાનો જો કે આંબેડકરને થયેલા અન્યાયો અને અપમાનોની તૂલનામાં ન આવી શકે. પણ એક વ્યક્તિ જે ભારતમાં ઉચ્ચવર્ણનો હક્ક ભોગવતી હોય અને તે વ્યક્તિ જ્યારે દક્ષિણ આફ્રિકામાં જાય ત્યારે તેને અંત્યજના જેવા અન્યાય અને અપમાન સહન કરવા પડે ત્યારે તે વ્યક્તિ જો વિચાર શીલ હોય તો પ્રતિકાર કરે જ. ગાંધીજીની લડત અનેક મોરચે હતી. એક તો સ્વતંત્રતા માટે હતી, શોષણવિહીન સામાજ માટેની ક્રાંતિની હતી. સ્ત્રીઓના ઉદ્ધારની હતી, આર્થિક સ્વાવલંબનની હતી, અહિંસક સમાજ, કુદરતી ઉપચારો, સુશિક્ષિત સમાજ કેમ પેદા કરવો વિગેરે અનેક બાબતની તેમની લડત હતી.

પોતાની જે જાતિવાદી અવહેલના દક્ષિણાઅફ્રિકામાં થઈ તેથી ગાંધીજીને ભારતીય અંત્યજોના દુઃખનો સાક્ષાતકર થયો. તેમણે અસ્પૃષ્યતા નિવારણને પ્રાથમિકતા આપી. સૌ પ્રથમ તેમણે કોંગ્રેસને આમજનતા માટે ખૂલ્લી કરી. અને અસ્પૃષ્ય લોકોને પોતાના આશ્રમમાં પ્રવેશ આપ્યો. એક અસ્પૃષ્ય કુટૂંબને આશ્રમમાં પ્રવેશ આપ્યો અને તેનો જે વિરોધ થયો તે આપણે જાણીએ છીએ. તેથી કરીને તેમણે હરિજનવાસમાં પોતાનો આશ્રમ લઈ જવાનો નિર્ણય પણ કરેલ.

ગાંધીજી ઉચ્ચ નીચમાં માનતા ન હતા. પણ જ્ઞાતિપ્રથામાં માનતા હતા. જ્ઞાતિપ્રથા તેમને મન વ્યવસાય પ્રમાણે વિભાગીકરણ હતું. એક જ જાતનો વ્યવસાય કરનારા લોકોના વ્યાવસાયિક હિત સમાન હોય છે. વ્યક્તિની મનોવૃત્તિઓ મોટે ભાગે તે જે વ્યવસાય કરે છે તેની ઉપર આધાર રાખે છે. તેથી કૃષ્ણ ભગવાને ગીતામાં કહ્યું છે “ચાતુર્‍ વર્ણં મયા (પ્રકૃતિએ) સૃષ્ટં ગુણકર્મ વિભાગસઃ” કેટલાક લોકો ચાતુર્‍વર્ણમાં “મયા” શબ્દનો અર્થ “ઇશ્વર” એમ કરે છે. પણ તે બરાબર નથી. જો તે ઇશ્વર સર્જિત હોત તો તે બધે જ સમાન રુપે હોત. પણ આપણે જોઇએ છીએ દાખલા તરીકે સરકારી નોકરી એક વ્યવસાય છે. તેમની જ્ઞાતિ “સરકારી નોકર”ની છે. એટલે જ્યારે મોંઘવારી કે પગારવધારાની વાત આવે ત્યારે સરકારી નોકરી કરતા બધા જ સાથે થઈ જાય છે તેમાં જન્મે બ્રાહ્મણ, જન્મે વાણીયા, જન્મે ક્ષત્રીય કે જન્મે શુદ્ર બધા ભેગા થઈને પ્રદર્શન કરે છે.

અત્યારે પણ વ્યવસાય કરનારાઓ ભૌગોલિક રીતે રીતે નજીક નજીકમાં વ્યવસાય કરે છે. જેમકે શોપીંગ સેન્ટર, ઓફીસો, ખેતી વિગેરેને ગણાવી શકાય. જો કે સાવ આવું સજ્જડ રીતે નથી. પહેલાંના જમાનાઓ બધા ઘરે બેસી વ્યવસાય કરતા એટલે તેમના ઘરો પણ પાસ પાસે રહેતા. આવી રીતની વ્યવસ્થા તેમના ફાયદામાં હશે. વ્યવસાઈ શિક્ષણ વારસાગત ઉતરતું ગયું અને તેથી જ્ઞાતિપ્રથા દૃઢ થતી ગઈ.

પણ અમૂક લોકોને અસ્પૃષ્ય કેમ ગણવામાં આવ્યા તે સંશોધનનો છે. અને આ પ્રણાલીનો વખતો વખત વિરોધ પણ સવર્ણો દ્વારા દરેક યુગમાં થયો છે. આપણે તેની ચર્ચા નહીં કરીએ. પણ ગાંધીજીને આ વાત કઠી અને તેમણે તેની સામે આંદોલન કર્યું.

૧૮૫૦ના અરસાથી ચાલુ થતો કાળ નવજાગૃતિનો કહેવામાં આવે છે. એટલે કે અંગ્રેજી ભાષાના શિક્ષણનો પ્રારંભ અને અંગ્રેજો દ્વારા માન્ય થયેલા શિક્ષણનો સમય. આમાં એક ફાલ એવો હતો કે જે પોતાને શ્રેષ્ઠ સમજતો. આ ફાલને અંગ્રેજોએ આમ જનતા સાથેના સંવાદનું માધ્યમ બનાવ્યું. તેનું નામ આપ્યું કોંગ્રેસ. આમાંના ઠીક ઠીક ભાગના નાની નાની સામાજીક ક્રાંતિ માટે તયાર હતા. એટલે ગાંધીજીને અસ્પૃષ્યતા નિવારણ કોંગ્રેસમાંથી થોડો ઘણો સહકાર મળ્યો. આ ઉપરાંત તેમણે કોંગ્રેસના દ્વાર આમ જનતા માટે ખોલી દીધા એટલે તેમને સપોર્ટ કરનારાઓમાં થોડી ઘણી વૃદ્ધિ પણ થઈ.

રોટી-બેટીના વ્યવહાર વિષે શું?

જનતા આ માટે તૈયાર ન હતી. એટલે એ પ્રશ્નને ગાંધીજીએ સ્પર્ષ ન કર્યો. પણ પોતાના આશ્રમમાં તો સૌ કોઈ એક રસોડે જ જમતા હતા.

આમ તો “કોને અડવું, કોને ન અડવું, કોને ત્યાં પાણી પીવું, કોને ત્યાં પાણી ન પીવું, કોને ત્યાં જમવું કોને ત્યાં ન જમવું, કોની સાથે લગ્ન કરવાં કોની સાથે લગ્ન ન કરવાં” … એ વ્યક્તિગત પસંદગીના વિષયો છે. (જેઓ માનવીય વ્યક્તિગત સ્વતંત્રતામાં માને છે તેઓએ આ પ્રશ્ન ઉપાડી લેવો જોઇએ).

પણ ફલાણાની જ્ઞાતિ “અમુક” હોવાથી તેનો સ્પર્ષ જ ન થાય એ ભાવના તે સમૂહનું અપમાન છે. (આ જ ભાવના “હું ‘ભારતમાતાની જય” બોલીશ જ નહીં’, હું ‘પાકિસ્તાન જીંદાબાદ કહીશ પણ ભારત જીંદાબાદ નહીં કહું’’ સમાયેલી છે તે અફજ઼લ પ્રેમી ગેંગે સમજવી જોઇએ).

ગાંધીજી, આમ જનતાનો ઠીક ઠીક હિસ્સો, સામાજીક ક્રાંતિ માટે તૈયાર હોય તો જ, તેને માટે આંદોલન કરી શકાય તેમ માનતા હતા. આમાં થોડો સમય તો લાગે જ. પણ પ્રયત્ન એ દિશામાં જારી રાખવો જ જોઇએ. ગાંધીજી અખંડ ભારતની સ્વતંત્રતા માટે વધુ રાહ જોવા પણ તૈયાર હતા. તેઓ ભાગલા થયા પછી પણ, પાકિસ્તાનની જનતાને સમજાવવા જવાના હતા.

આંબેડકરની દલિતો માટેના અધિકારોની ભાવના એટલી તીવ્ર હતી કે તેઓ દલિતોના પ્રતિનિધિત્વ માટે રાહ જોવા તૈયાર ન હતા. એટલે કેબીનેટ મિશનમાં દલિતોના પ્રતિનિધિત્વને સમાવવામાં આવ્યું હતું. દલિતોને હિન્દુઓથી અલગ ગણવા ગાંધીજી તૈયાર ન હતા. એટલે તેમના માટે અલગ પ્રતિનિધિત્વ તેમની સંખ્યાના આધારે થાય તે તેમને પસંદ ન હતું. નહેરુએ અમુક પ્રતિનિધિત્વના વિસ્તારો ઉપર દલિત પ્રત્યાષી જ ઉમેદવારી નોંધાવી શકે તેવી જોગવાઈ રાખી.

નહેરુ અને જય પ્રકાશ નારાયણ

નહેરુ આમ તો, જય પ્રકાશ નારાયણને મંત્રી મંડળમાં લેવા તૈયાર હતા. પણ જય પ્રકાશ નારાયણ દરેક કામ સમય બદ્ધ રીતે કરવા માટેની સૂચી લઈને ગયા. જવાહર લાલને તો એ જાતની સમય બદ્ધતા પસંદ ન હતી. તેમને તો બધું અધ્ધર અધ્ધર રાખવું હતું. એટલે જય પ્રકાશ નારાયણ પ્રધાન મંડળમાં ન જોડાયા. ૧૯૫૨ની ચૂંટણીમાં જે રીતે કોંગ્રેસના ઉમેદવારો નક્કી થયા અને હિન્દુ કોડબીલને જે રીતે નહેરુએ કટકે કટકે પસાર કરાવ્યું તેનાથી આંબેડકરને ખાત્રી થઈ ગઈ કે નહેરુ વોટ બેંક ઉભી કરવાની શક્યતા ધરાવે છે અને જો તેમની ખુરસીને આંચ આવે તેમ હોય તો તેઓ કોઈ જાતનું પોતાની લોકપ્રિયતાથી વિરુદ્ધનું સાહસ લેવા તૈયાર નથી. આવું તો ઘણું બધું હતું. આંબેડકર નાણાપ્રધાન બનવા માટે શ્રેષ્ઠ વ્યક્તિ હતા. પણ તેમને તે ખાતું ન જ અપાયું. આમ આંબેડકરની દૃષ્ટિમાં નહેરુ વિશ્વસનીય રહ્યા નહીં.

આંબેડકરને મુસ્લિમોમાં અને તેમની નેતાગીરીમાં તેમજ ખ્રિસ્તીઓમાં વિશ્વાસ ન હતો. હિન્દુઓમાં (જૈનો સહિતના હિન્દુ ધર્મમાં) જ્ઞાતિપ્રથા ઘણી વ્યાપક હતી તે ઉપરાંત તેમને નહેરુમાં વિશ્વાસ ન હતો. એટલે તેમણે બૌધ ધર્મ અંગિકાર કર્યો. આ નિર્ણય તેમનો વિવાદાસ્પદ હતો. પણ આ એક જ વિકલ્પ તેમની પાસે હતો એવું તેમને લાગ્યું.

જનતાને તૈયાર કરો

પણ મૂળ વાત જનતાને તૈયાર કરવાની છે. શાસક કે ક્રાંતિકારી જે કંઈ કરવા માગતો હોય તે માટે તેણે જનતાને તૈયાર કરવી જોઇએ. જનતાના સાથ વગર કોઈ વ્યાપકતા વાળું કામ પાર ન પડી શકે.

ગાંધીજી પહેલી વખત જ્યારે ઇંગ્લેન્ડથી ભારત આવ્યા ત્યારે તેમણે પ્રાયશ્ચિતની વિધિ પણ કરેલી. તેમનામાં પોતાની જ્ઞાતિ સામે લડવાની તાકાત ન હતી. કારણ કે તેઓ મહાત્મા થયા ન હતા.

જ્યારે ગાંધીજી દક્ષિણ આફ્રિકા ગયા ત્યારે તેઓ “ઈંગ્લેન્ડની પ્રજા શ્રેષ્ઠ છે અને તે વિશ્વ ઉપર રાજ કરવા સક્ષમ છે અને યોગ્ય છે” તેમ માનતા હતા. ભારતમાં પણ આવી માન્યતા ધરાવતો વિશાળ વર્ગ હતો. પણ ધીરે ધીરે તેમનું વાચન વધતું ગયું અને તેમને અનુભવ થતો ગયો કે તેમની આ માન્યતા ખોટી હતી અને તેમની આ માન્યતા બદલાઈ ગઈ. પણ તેમણે એવું કોઈ આંદોલન ન કર્યું કે અંગ્રેજો સામે ધિક્કારની લાગણી ઉત્પન્ન થાય. ગાંધીજીએ મુદ્દાઓ પકડ્યા અને આંદોલન કરતાં પહેલાં જનતાને તે મુદ્દાઓ વિષે સમજ આપી હતી, જનતા સાથે સંવાદ પણ ચાલુ રાખતા હતા. જનતાને અનુભૂતિ કરાવી કે તેમની વાત કેવી રીતે સાચી છે.

ચોરાચોરીના બનાવ વખતે થયેલી હિંસાને લીધે તેમને લાગ્યું કે જનતા હજી અહિંસક લડત માટે તૈયાર નથી. એટલે આંદોલનનું સંચાલન અયોગ્ય હાથમાં જતું ન રહે અને આંદોલનમાં કોઈ હિંસા આચરી ન શકે તે માટે તેમણે કોંગ્રેસના સંગઠન ઉપર ધ્યાન કેન્દ્રિત કર્યું. તે પછીના આંદોલન સંચાલનની કમાન યોગ્ય વ્યક્તિના હાથમાં આપવામાં આવતી.

ગાંધીજીના અનુયાયીઓ કદાચ ઓછું ભણેલા હશે પણ તેઓ સુશિક્ષિત હતા. તેમની અહિંસાના સિધ્ધાંતની સમજણ સચોટ હતી.

દા.ત.

“જો તમે શારીરિક બળ વડે અંગ્રેજ સરકાર સામે લડવા માટે જશો તો અંગ્રેજ સરકાર લાકડી લઈને તમારી સામે આવશે. જો તમે લાકડી લઈને અંગ્રેજ સરકાર સામે લડવા જશો તો અંગ્રેજ સરકાર બંદુક લઈને તમારી સામે આવશે. જો તમે બંદુક લઈને અંગ્રેજ સરકાર સામે લડવા જશો તો અંગ્રેજ સરકાર તોપ લઈને તમારી સામે આવશે. પણ જો તમે રેંટીયો લઈને અંગ્રેજ સરકાર સામે લડવા જશો તો અંગ્રેજ સરકાર શું કરી શકશે?”

જો આપણે સામાજિક ક્રાંતિ લાવવા માગતા હોઈએ તો જ્ઞાતિ પ્રથા અને તે પણ જન્મથી નિશ્ચિત થતી જ્ઞાતિ પ્રથા નાબુદ કરવી જ પડશે. કારણ કે આ જ્ઞાતિપ્રથા વેદોને માન્ય નથી, કે ગીતાને માન્ય નથી. અને ધારો કે આવું ન હોય તો પણ આ કુદરતી નથી, કારણ કે વ્યક્તિની ઓળખ તેના જ્ઞાન અને કર્મ થી થાય છે. એટલે આપણે એટલા સક્ષમ હોવા જોઇએ કે કઈ વ્યવસ્થા, સમાજને ઉન્નતિ તરફ લઈ જશે. જો આવું કરવામાં નહીં આવે તો સમાજમાં વિભાજન થશે. આ વાત દેશ હિતમાં નથી.

આ દિશામાં રાજકીય પક્ષોએ અને સમાચાર માધ્યમોએ પણ યોગ દાન આપવું જોઇએ.

નહેરુવીયન કોંગ્રેસ અને તેના સાથીયોના પરોઠના પગલાં

જો રાજકીય પક્ષો જન્મપ્રાપ્ત જ્ઞાતિ પ્રથાને નાબુદ કરવાની દિશામાં પગલાં ભરવાને બદલે એનાથી ઉંધું જ કરે તો શું?

આંબેડકરે અનામતની વાત ફક્ત અછૂતો માટે જ કરી હતી. પણ પછી અનામતને ઓબીસી, ઓસી, એસસી જેવા અનેક નામાભિધાનો દ્વારા વિસ્તારવામાં આવી. એક સમય એવો આવ્યો કે જેને અનામત જોઇતી હોય તે જ્ઞાતિ કમીશન પાસે જાય અને પોતાનો કેસ રજુ કરે. ટૂંકમાં આમાં વરવું રાજકારણ, નહેરુવીયન કોંગ્રેસ દ્વારા ઘુસાડવામાં આવ્યું. ૧૯૮૦ સુધી અનામતીઓમાં નહેરુવીયન કોંગ્રેસનો દબદબો હતો. પણ તે પછી બીજા નહેરુવીયન કોંગ્રેસ જેવા સાંસ્કૃતિક પક્ષો ઉભા થયા. આ પક્ષો નહેરુવીયન કોંગ્રેસને હંફાવવા લાગ્યા. એટલે હવે તો અનામત માટે સ્પર્ધા ચાલુ થઈ ગઈ છે.

ગાંધીજી પોતાની આર્ષદૃષ્ટિથી અનામતના તૂતને અને ભય સ્થાનોને જોઇ શક્યા હતા. આંબેડકરમાં હિન્દુઓ વિષે કટૂતા ન હતી. કારણ કે તે અતિસુશિક્ષિત અને માનવ શાસ્ત્રના જ્ઞાતા હતા. પણ આર્ષદૃષ્ટા અને સુશિક્ષિતપણુ ભીન્ન ભીન્ન છે. જો કે આંબેડકરે પણ અછૂતો માટેની અનામત મર્યાદિત સમય માટે રાખેલી. એટલે સમાજના વિભાજન માટે આંબેડકરને દોષ દેવો યોગ્ય નથી. પણ તેમના અનુયાયીઓ પર જ્ઞાતિ પ્રત્યે કટૂતા અને તિરસ્કાર રાખે છે. એટલું જ નહીં નરેન્દ્ર મોદી કે જે સ્વયં પછાત જ્ઞાતિનો છે (અને તેણે કદી પછાત જ્ઞાતિની રુએ લાભ લીધો નથી) તેની વિરુદ્ધ પણ ઝેર ઑકે છે.

ગ્રામોદ્યોગ અને સાક્ષરતા

ગાંધીજીની સ્વાતંત્ર્ય પછીની પ્રાથમિકતા તાત્કાલિક રોજી અને સાક્ષરતા (સાક્ષરતા એટલે શિક્ષણ અને સમસ્યાઓને સમજવાની ક્ષમતા) હતી. તાત્કાલિક રોજી ગ્રામોદ્યોગ દ્વારા જ સંભવી શકે. ગ્રામોદ્યોગ દ્વારા ભૌગોલિક ક્ષેત્રોનું સ્વાવલંબન પણ આવે. એટલે ગામડા તૂટે નહીં અને શહેરો અરાજકતાવાળા થાય નહીં. ગાંધીજી આ વાત સ્વાતંત્ર્ય મળ્યા તેના ઘણા જ સમય પહેલાંથી કહ્યા કરતા હતા. સાક્ષરતા એટલે સમસ્યાઓની સમજણની સક્ષમતા. ગાંધીજીએ વિદેશી માલનો બહિષ્કાર કરવાના આંદોલનો પણ કરેલ. તે વખતના ભલભલા નેતાઓ ગાંધીજીની આ વાત સમજી શકેલ નહીં અને તેનો વિરોધ પણ કરેલ. પણ આપણે તે નેતાઓના નામ લઈ તેમની બુરાઈ નહીં કરીએ.

આવી જ વાતોમાં અનામતની વાત પણ લઈ શકાય. અનામત જો દશકાઓ સુધી અનિયત સમય માટે રહે તો સમાજમાં વિભાજન થાય. જ્ઞાતિઓ વચ્ચે કડવાશ જન્મે. જો તેમાં વોટબેંકનું રાજકારણ ભળે અને સમાચાર માધ્યમોનો હેતુ સમાજમાં સમસ્યાઓ પ્રત્યે જાગૃતિ લાવવાને બદલે બીજો જ થઈ જાય તો દેશ રસાતાળ જ જાય.

આજે આમજ થઈ રહ્યું છે.

જે નહેરુવીયન કોંગ્રેસ પોતાને સ્વાતંત્ર્ય લડતની વારસદાર માને છે તે જ અત્યારે એમ કહી રહી છે કે પાટીદારોને અનામત મળવી જોઇએ. અમે જ્યારે સત્તામાં હતા ત્યારે અમે પાટીદારો માટે ઘણું કરેલ. જો કે આ બધું “વદતો વ્યાઘાત” (વિરોધાભાસ જેવું છે) છે. ઇન્દિરા ગાંધી જે નહેરુવીયન કોંગ્રેસની આરાધ્યા દેવી છે તેણીએ, ચિમનભાઈ પટેલને વિધાનસભા પક્ષમાં બહુમતિ સપોર્ટ હતો તો પણ તેમને મુખ્ય મંત્રી બનાવ્યા ન હતા. પછી ચિમનભાઈએ લડીને ૧૯૭૨-૭૩માં મુખ્યપ્રધાન પદ મેળવેલ. નવનિર્માણ આંદોલનને કારણે જ્યારે ચિમનભાઈ પટેલે નહેરુવીયન કોંગ્રેસમાંથી રાજીનામું આપેલ ત્યારે આ નહેરુવીયન કોંગ્રેસીઓ એમ કહેતા હતા કે “ચિમનભાઈ પટેલને હટાવવામાં અંદરખાને તો અમે જ હતા”. આમ તો જોકે નહેરુવિયનોની અને નહેરુવીયન કોંગ્રેસની ખાસીયત છે કે અણહક્કનો લ્હાવો લેવો અને પોતાની પીઠ પોતે જ થાબડવી. નહેરુવીયન કોંગ્રેસના ઉપરોક્ત ઉચ્ચારણોથી એટલું તો સ્પષ્ટ થઈ ગયું કે ચિમનભાઈ પટેલને હટાવવાનો જશ તેમનો છે તેમ તેઓ માને છે. બાબુભાઈ જશભાઈ પટેલને પણ ૧૯૮૦માં નહેરુવીયન કોંગ્રેસે જ પક્ષપલ્ટાઓ દ્વારા ગબડાવેલા. અત્યારે આજ નહેરુવીયન કોંગ્રેસીઓ, આનંદીબેન પટેલ “હમણાં પડશે … હમણાં પડશે … એવી અફવાઓ તેમના પેઈડ સમાચાર માધ્યમો દ્વારા ફેલાવી રહ્યા હતા. હજુ પણ તેઓ પાટીદારોના આંદોલનની યોગ્યતાની શૈક્ષણિક ચર્ચા કર્યા વગર તેમના આંદોલનને કૂંકો મારી મારીને સળગાવવાના પ્રયત્નો કરી રહ્યા છે.

સમાચાર માધ્યમોનું ધ્યેય હવે જનતાને દોરવણી અને સુશિક્ષિત કરવાને બદલે ઈન્દિરા ગાંધીની જેમ બીજેપી વિરુદ્ધ અફવાઓ ફેલાવો, તોડી મરોડીને નિવેદનોના અર્થઘટનો કરો, સમાજમાં નિરાશા ફેલાવો, સારી વાતોને દબાવી દો અને શબ્દોના અર્થો હમ્ટી ડમ્પ્ટીની જેમ કરો … એવું થઈ ગયું છે.

જ્ઞાતિવાદને જાકારો આપવાને બદલે નહેરુવીયન કોંગ્રેસીઓ, તેમના પેઈડ સમાચાર માધ્યમો અને નહેરુવીયન કોંગ્રેસના સાંસ્કૃતિક સાથીઓ જાતિવાદને ઉશ્કેરી રહ્યા છે. તેમની આ માનસિકતા દેશમાં નવી જ સમસ્યાઓ ઉભી કરશે.

આ લોકોમાં સાક્ષરતા ક્યારે આવશે?

શિરીષ મોહનલાલ દવે

ટેગ્ઝઃ સૌનો સાથ, સૌનો સામાજિક વિકાસ, આંબેડકર, ગાંઘીજી, જવાહરલાલ નહેરુ, જય પ્રકાશ નારાયણ, અનામત, અછૂત, અંત્યજ, અસ્પૃષ્ય, સમસ્યાનું મૂળ, આર્થિક અસમાનતા, ગ્રામોદ્યોગ, સાક્ષર, અર્થશાસ્ત્ર, માનવશાસ્ત્ર, હમ્ટી ડમ્પ્ટી

 

Read Full Post »

अफज़ल प्रेमी गेंगके करतूतोंका असर कश्मिरमें

जीन्ना नहेरु युनीवर्सीटीमें अफज़ल प्रेमी गेंगने देश विरोधी और देशको तोडनेके इरादेवाले सूत्रोच्चार किया. नहेरुवीयन फरजंद, केज्रीवाल और नहेरुवीयन कोंग्रेसके सांस्कृतिक साथीयों और उनके पेईड समाचार माध्यमोंने जीन्ना नहेरु युनीवर्सीटीको पर्यटन स्थल बना दिया और बीजेपीकी हो सके उतनी भर्त्सना की. क्यों कि इन लोगोंका एजन्डा है बीजेपी की कैसे भी करके निंदा करना और किसीभी घटनाको बीजेपीके विरुद्ध बनाके टीप्पणी करना.

जे.एन.यु.की घटनाको देशहितके विरुद्ध की ताकतोंके प्रदर्शनके स्थान पर उसको जे.एन.यु.के विद्यार्थीयोंकी आवाज़को दबा देनेका विषय बना दिया और वितंडावाद करके बीजेपीकी भर्त्सना की.

उस समय देशप्रेमी कई लोगोंने विपक्षके इस आचारके सामने आपत्ति जतायी, किन्तु इस अफज़ल प्रेमी गेंग अपने आचार पर मुस्ताक रही और साथ साथ हैदराबादके वेमुलाकी आत्महत्याका और दाद्री-घटनाका भी मिश्रण करते रहे.

उस समय देश प्रेमी कई लोगोंने इस अफज़लप्रेमी गेंगके [जिनमें नहेरुवीयन कोंग्रेस, उसके सांस्कृतिक साथी पक्ष, समाचार माध्यमके एंकर, कोलमीस्ट्स (कटारीया), विश्लेषक संमिलित है] विघातक प्रतिभावका यह कहकर विरोध किया था कि, इस प्रकारके आचारसे सीमा सुरक्षा बलोंके जवानोंका होंसला तूट सकता है उतना ही नहीं देश विरोधी तकतोंका होंसला बढ सकता है.

जब भारत और पाकिस्तान, एवं भारत और बंगला देशके बीचकी क्रिकेट मेचमे  भारतकी विजय हुई तब कश्मिरी छात्रोंने क्यूं कोई विरोध प्रदर्शन नहीं किया?

हो सकता है कि उस समय वे सज्ज नहीं थे. देश विरोधीयोंका होंसला तो बुलंद था ही. किन्तु आयोजन पूरा हुआ नहीं था.

हां जी, आयोजन पूरा नहीं हुआ था.

आयोजनसे क्या मतलब है? कैसा आयोजन?

यदि आप यह समज़े कि एन.आई.डी. की घटना आयोजन हीन है तो शायद आप भूल कर रहे है.

पाकिस्तान और बंग्लादेशकी पराजयका, वे लोग जश्न मना नहीं सकते थे यदि सब कुछ सज्ज होता तो भी. किन्तु यदि एन.आई.डी. के देशप्रेमी छात्र बडे पैमाने पर जश्न मनाते तो ये अफज़लप्रेमी कश्मिरी छात्र अवश्य कुछ न कुछ करते. एन.आई.डी. के देशप्रेमी छात्र भारतकी टीमकी फायनलमें विजयकी प्रतिक्षा कर रहे थे. और उस समय ये अफज़लप्रेमी कश्मिरी छात्र अवश्य बडा हंगामा करने वाले थे. क्यों कि उनका होंसला नहेरुवीयन कोंग्रेस और उसके सांस्कृतिक साथीयोंने बुलंद कर दिया था. अब हुआ यह कि भारतकी तो पराजय हो गयी और भारतकी फायनलमें पहूंचनेकी कोई शक्यता रही नहीं. तो अफज़ल प्रेमी कश्मिरी गेंगने सोचा कि अब क्या किया जाय?

वैसे तो अफज़ल प्रेमी गेंगका, वेस्ट ईन्डीज़की टीम से ज्यादा प्यार तो था नहीं. लेकिन भारत हार गया तो उसका जश्न मनावें और यदि गैरकश्मिरी छात्र कुछ भी गडबड करें तो उनको बूरी तरह पीटना.

आयोजन क्या हो सकता है?

एन.आई.डी. के कुछ अध्यापक, कश्मिरी छात्र, आतंकवादी नेता और कश्मिरकी पूलिस इन लोगोंने मिलकर पूरा आयोजन किया. आतंकवादी प्रारंभिक समयमें इसमें हिस्सा लेने वाले नहीं थे. क्यों कि मामला कैसे आगे बढेगा वह तो जब मामला घटेगा तब ही पता लग सकता था. किन्तु इस घटनामें उनकी उपस्थिति हम नकार नहीं सकते. यदि इस घटनाका व्याप एन.आई.डी.की सीमाका भी उल्लंघन करता है तो शायद आतंकवादी अपना काम आगे बढाने वाले थे. इसकी शक्यता अब भी हम नकार नहीं सकते. कुछ भी हो सकता है.

अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रकी गेंगने क्या किया?

यदि वेस्ट ईन्डीज़ जित गयी तो वेस्टईन्दीज़का ध्वज लहेराना चाहिये. लेकिन अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रोंका एजंडा ही भीन्न था. इसलिये उन्होने पाकिस्तानका ध्वज लहेराया जिसका इस मेचके परिणामसे कुछ भी लेना देना नहीं था.

तो अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रोंने ऐसा क्यों किया?

क्यों कि उनको तो देशप्रेमी छात्रोंका प्रतिभाव चाहिये था. जैसा ही देशप्रेमी छात्रोंका प्रतिभाव मिला इन अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रोंने हमला कर दिया. अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रोंको लगा कि ये देशप्रेमी छात्र तो अनुमानसे अधिक है तो उन्होने देश विरोधी सूत्रोच्चारोंका और अधिकसे अधिक आधार लिया. देशप्रेमी छात्रोंने मीडीयाको बुलाया, तो अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रोंने पूलिसको बुलाया. पूलिसने मीडीयाको रोका. पूलिस, अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रोंकी और एन.आई.डी. के कुछ अध्यापकोंकी मिलीभगत थी तो उन्होने देशप्रेमी छात्रोंको “हिन्दुस्तानी कुत्ते” कहकर पीटा.

अब भारतके राजकीय पक्षोंकी बारी आयी. जो अबतक अफज़ल प्रेमी थे उन्होंने अफज़ल प्रेमी कश्मिरी छात्रोंकी भर्त्सना नहीं की. क्यों कि ये तो उनकी वॉट बेंक थी. उन्होने बीजेपीको कोसना चालु किया. “बीजेपीकी ही तो कश्मिरमें मिलीजुली सरकार है इसलिये बीजेपीका उत्तरदायित्व बनता है. बीजेपीके आनेसे कश्मिरकी शांति नष्ट हो गयी है… “ ऐसा विपक्षोंने कहा. समाचार माध्यम भी इसी रागका आलाप करने लगे है.

कैसा काश्मिर मिला है बीजेपीको?

HANG THEM

कश्मिरके विघातक बलोंकी मानसिकता और कश्मिरकी अशांति क्या बीजेपी-गठबंधन आनेके बाद प्रारंभ हुई है?

क्या नहेरुवीयन कोंग्रेसकी गठबंधन सरकारके समय कश्मिर देशप्रेमसे महेक रहा था?

क्या सब आतंकवादी हतःप्रभः होके पाकिस्तान भाग गये थे?

नहेरुवीयन कोंग्रेस और उसके सांस्कृतिक साथीयोंके समयमें कश्मिर कैसा था?

कश्मिरमें सीमा पारसे आतंकवादीयोंको आवकारनेवाली और कश्मिरमें मुस्लिमोंमें विघातक संगठनोंकी जन्मदात्री ही तो नहेरुवीयन कोंग्रेस है.

कश्मिरमें आतंकवादका उदय किसने किया?

भारतमें और कश्मिरमें आतंकवादका उदय इन्दिरा गांधीने किया.

यदि इन्दिरा गांधीने बेवकुफी वाला सिमला करार न करके पूर्व निश्चित “पेकेज डील” किया होता तो आज कश्मिरमें आतंकवाद भी न होता, आतंकवादी हमले भी नहीं होते और धारा ३७० भी नहीं होती. बंग्लादेशके साथ भी अनुरुप करार करके सभी घुसपैठोंको वापस कर दिया होता तो आज बंग्लादेश भारतके उपकार भूल न जाता.

इस्लामिक आतंकवादको प्रवेश करनेकी और नेटवर्क बिछानेकी व्यवस्था इन्दिरा गांधीने अपने राजकीय स्वार्थ के लिये कर दिया ऐसा कहें तो वह अवास्तविक नहीं होगा.

खालिस्तानी आतंकवादने सीमापारके आतंकवादसे शिक्षा ली. वह नेता था भींदरानवाले जो इन्दिरा गांधीका चहिता था. आप शेर पर सवारी करते है तो उसको छोड नहीं सकते. शेरने इन्दिराको खा लिया.

इस्लामिक आतंकवादने १९८० से १९८८ अंतर्गत कश्मिरमें जाल बीछा दी. कश्मिरमें बडे पैमाने पर आतंकवादी घुस आये और उन्होंने कश्मिरमें भी अपने चहिते पैदा किया.

अत्यंत आसानीसे उसने कश्मिरी हिन्दुओंका कत्लेआम किया और हिन्दुओंको लाखोंकी संख्यामें अपने ही देशमें निर्वासित किया. उस समय यह नहेरुवीयन कोंग्रेस और उसके सांस्कृतिक साथी नेशनल फ्रंट तालियां बजाते रहे थे और पूरे देशके समाचार माध्यमोंको अंधेरेमें रखा था. आप निम्न लिखित लींक को अवश्य पढें

 https://treenetramDOTwordpressDOTcom/2015/04/14/%E0%A4%AE%E0%A5%81%E0%A4%B8%E0%A5%8D%E0%A4%B2%E0%A4%BF%E0%A4%AE%E0%A5%8B%E0%A4%82%E0%A4%95%E0%A4%BE-%E0%A4%95%E0%A4%B6%E0%A5%8D%E0%A4%AE%E0%A4%BF%E0%A4%B0%E0%A5%80-%E0%A4%B9%E0%A4%A4%E0%A5%8D%E0%A4%AF/ 

(Replace DOT by “.”)

एकसे बढकर एक पडे है नहेरुवीयन कोंग्रेसमें

  १९९१में केन्द्रकी नरसिंहरावकी नहेरुवीयन कोंग्रेसकी सरकारने इन हिन्दुओंके मानव अधिकारोंकी सुरक्षाके लिये तनिक भी काम किया ही नहीं. और यह फारुख और उसके पुत्र जो उछल उछल कर अपने पुर्खोंके त्यागकी बात करते हैं वे विलायत भाग गये. १९९९ पर्यंत आतंकवादने अपना अड्डा कश्मिरमें ही नहीं देशभरमें जमा लिया. कारगील पर हमला किया और एर ईन्डीयाका प्लेन हाईजेक करके खूंखार आतंकवादीयोंको छूडा सके उस हद तक वे सक्षम हो गया थे.

२००४के बाद फिरसे नहेरुवीयन कोंग्रेस और उसके सांस्कृतिक साथी सत्ता पर आये. तब भी उन्होंने हिन्दुओंके मानव अधिकारोंके सुरक्षाकी  अवहेलना की. मानो ऐसी कोई समस्या ही नहीं थी. वास्तवमें हिन्दुओंको दशकों तक निर्वासित रखना एक सातत्यपूर्ण आतंकवादी हमला ही है. इस प्रकार हिन्दुओंपर सतत आतंकवाद करने वाली ये नहेरुवीयन कोंग्रेस और उसके सांस्कृतिक साथी गेंग बीजेपी सरकारको कोसती है. यह एक अनधिकार चेष्टा है. नहेरुवीयन कोंग्रेस तो एक राजकीय पक्ष होनेकी भी योग्यता रखता नहीं है. उसको तो शिघ्रातिशिघ्र अयोग्य घोषित करके उसकी गुन्हाईत मानसिकता और आचारके आधार पर कारावासमें भेज देना चाहिये.

शिरीष मोहनलाल दवे.

टेग्ज़ः

अफज़लप्रेमी गेंग, कश्मिर, जीन्ना नहेरु युनीवर्सीटी, नहेरुवीयन फरजंद, केज्रीवाल, आतंकीयोंकी जन्मदात्री  नहेरुवीयन कंग्रेस, इन्दिरा गांधी, आतंकवाद, समाचार माध्यम, बीजेपी, जे.एन.यु., वितंडावाद, भर्त्सना, देशप्रेमी, देश विरोधी, नहेरुवीयन कोंग्रेसके सांस्कृतिक साथी, पाकिस्तान, बांग्लादेश, विघातक, सीमापारसे आतंकवाद, होंसला बुलंद, एन.आई.डी., अफज़लप्रेमी कश्मिरी छात्र, कश्मिरकी पूलिस, हिन्दुस्तानी कुत्ते

Read Full Post »

M. M. Dave the Great

KAKA IN BHAVNAGAR1960

Yes. M. M. Dave is my father’s name. As per my opinion, he was a great person. It is not because he was my father. Had he been not my father, but if, I would have come across to him to analyze him, I would have kept him at the top.

How much great was he? As per my opinion, if somebody asks my opinion as to who is greater between M. K. Gandhi and my father, I would have said it was my father who was quite greater than Mahatma Gandhi.

If we want to analyze a person for its greatness, following points need to be taken into account.

  1. Sacrifice of the person,
  2. The morality and Devotion towards duty,
  3. The skill of the person,
  4. The logical approach of the person,
  5.  M. M. Dave was great under the afore said criteria.

MY GRANDFATHER:

Is it that my father was great due to some inherited property of my grandfather? Yes. I think so.

My father was the only survived son of my grandfather. He had two sisters, one elder and one younger.

My grandfather was a Sanskrit Scholar of Kashi Vidyapith. His subjects were Astrology (ज्योतिष), Religious rituals (कर्मकान्ड) and philosophy (तत्त्वज्ञान).

I had a great respect for my grandfather. My grandfather died during 1944 at the age of nearly 80+ years, when I was hardly four years.

My grandfather was better known by his name Mahashankar Shastri, though his surname was Dave (Dvivedi). Mahashankar Shastri was a big and honorable name in the kingdom of Lunavada. Lunavada was a small state of Gujarat.  Lunavada considered to be the “SMALL KASHI (छोटा काशी) of Gujarat, because it had the Brahmins knowing all the four Vedas.

MAX MULLAR had visited Lunavada and had met my grandfather. My grandfather was conservative but appeared to be a logical person. He believed in maintaining traditions, but he was of the opinion that the Astrology does not tell the future. What is told as a forecast, it is to be taken as a blessing of the astrologer who studied the mathematics of the movements of planets in the sky in relations to the star clusters.  For keeping this mathematics alive, the tradition of preparing a Horoscope was introduced.

MY FATHER AND GRANDFATHER USED TO TALK AND DISCUSS ON THE PHILOSOPHY IN THE SANSKRIT LANGUAGE VERY FLUENTLY.

MY FATHER:

My father was born in Lunavada on 9th November 1909 (10th day of Krishna Paksha of Ashvin of Vikram Era). He died on 2nd April 1996 peacefully.

SANSKRIT OR ENGLISH? CONDITIONAL PERMISSION

It was the period of 1918, M. M. Dave my father passed his  4th standard of the primary school. At that time there were two options, either to go ahead with the same school upto 7th Standard and then to go to the Primary Teaching Training College for further study for 3 years, or to join 1st standard of English school for matriculation and then to a college of Bombay university.

WHICH LANGUAGE SHOULD BE OPTED FOR FURTHER STUDY?

My grandfather was of the opinion that the British would leave India sooner or later.  English would also go with them from India. English would be replaced by Sanskrit. Hence, his son (my father), should join “Sanskrit Path Shala of Lunavada”. His desire was, his son should become scholar in Sanskrit. He should go to Kashi for further study.

My father said he would prefer English, but he would not ignore Sanskrit. He would join English School. He would also join the Sanskrit Pathshala on part time basis. My grandfather agreed to it conditionally.

My grandfather put conditions;

That his son would keep Shikhaa (शिखा),

That his son would keep Mundan [(मुन्डन) and would remain clean shaved. i.e. no hair on the head accept Shikhaa शिखा),

That his son keep his head covered with either turban (दक्षिणी पगडी)] or a black cap (काली टोपी),

That his son would keep him self dressed in dhoti (धोती) and never put on payjama (पायजामा), 

The child M. M. Dave my father agreed to all these conditions. At a later stage my grandfather gave some relaxation e.g. from turban and cap.

ECONOMICAL CONDITIONS: HAND TO MOUTH

People had a simple life. Though there was no scarcity of the food grains, but the large common mass was several miles away from a simple luxury. When my grandfather went to Rangoon for performing some Yajna (यज्ञ), his family in India, was in a hand to mouth condition.

My paternal grandmother used to go to the nearby forest to pluck leaves of “Flame Tree”, to prepare leaf plates. Next day she would prepare leaf plates. When she would prepare 1000 plates and 1000 leaf bowls, she would be paid Re. 1/-. She would pay the fees of my father for English School which was Re 1/- per month.

When my grandfather returned to India he had 1000 rupees with him. He got the house repaired by a part of 1000 rupees. My father cleared the  matriculation. He joined the English school as the teacher in English. During this period he had also passed out Philosophy and Sanskrit Grammar from Kashi Vidyapith, which was considered en-par with post graduation.

M. K. GANDHI’S MOVEMENT OF SWADESHI

While working in the English School (S. K. High School Lunavada), M. M. Dave was most popular among teachers and students. The Maharaja of Lunavada kingdom had banned any activity related with freedom struggle. But the Swadeshi Movement cannot be banned. There by during the vacations, M. M. Dave and his friends who were completely dedicated to Nation, used to travel on foot into the villages of Lunavada state and Punch Mahals District, for canvassing for Swadeshi. Since most of them were Brahmins they under the tradition, were not permitted to take cooked food with them, they used to take baked grams.

Of course the Maharaja of Lunavada was not happy with Swadeshi movement within his kingdom. But some freedom fighters were arrogant and may challenge the action of the king, as by the law of the land, one cannot stop Swadeshi Movement, when it was not stopped in British India.

MAHATMA GANDHI ENDED HIS FAST

On an occasion, Mahatma Gandhi ended his fast. While addressing a meeting organized for Swadeshi, M. M. Dave informed the public, that “today M. K. Gandhi has ended his fast.” This was considered as a political statement by the Maharaja of the Kingdom, and he dismissed M. M. Dave from the job. His English typing job was also terminated.

SALUTE TO THE KING AVOIDED

Young M. M. Dave was arrogant to some extent. There was a practice to submit a salute to the king when he was passing on the road. All the people on the road side would submit a salute. M. M. Dave used to look at him but never used to salute him. Maharaja knew this, but he used to keep mum. My grandfather told M. M. Dave, “if you do not want to salute the king, it is ok, but in that case you should go inside some street and you can avoid the line of sight with the king. Why should you just insult the king for nothing?”

I think, this was a great advice. One should never invite trouble.

AFTER DISMISSAL:

When M. M. Dave was dismissed, his father had become very old according to that period. Probably he was 75 years of age. The jobs in governments were very few. M. M. Dave my father, went to Godhra and some villages which were under British agency rule and did some teaching job.

The salary of a teacher was very poor. That too, in a private school, it was very very poor. But the respect for the teacher was great. Mostly because they were Brahmins, and they were dedicated to their work. MY father had even gone to Hoobli of Dharavad Karnataka for a job for a salary of 4 rupees more.

THE BRITISH PERIOD WAS A PERIOD OF MISERY AND SUFFERING.

Once upon a time, my father suffering from a fever of 104F. There was a doctor 8 kilometers away from the village (Jantral of Punch Mahal District). The doctor used to give a good medicine. The medicine was perfect. But the Doctor used to charge 4 Anna (25 paise), for the first time. My father had no money. However he walked 8 kilometers all the way, with 104F fever, and reached to the physicians. My father told him that he was a teacher. He would give the charge, once he would receive the salary. The physician was kind enough. He gave medicine.

M. M. DAVE CLEARED THE EXAMINATION OF ADVOCATE

While working as a teacher or remaining jobless, he cleared the most difficult course of law and passed out the examination of Advocate. He became Advocate. (The result of the examination was to be 4 to 5 out of one hundred) He joined a lawyer’s firm in Ahmedabad. The firm did not pay him a single penny for the work for whole of the year. Whatsoever earned so far got consumed. My father had started searching a job.

In 1944 the king of Viththal Gadh (विठ्ठल गढ) wanted a person who knew law. M. M. Dave my father applied. He was appointed as Divan (दिवान) of the kingdom with the salary of Rs. 100/- per month. Viththal Gadh was a very small state whose annual income was 1.25 lakhs. The king was calculative. He initially gave Rs. 75/- per month. But after some time he realize the skill of M. M. Dave and started giving Rs. 100/-. King was kind and brave. M. M. Dave resolved all the problems of the kingdom related with nearby kings and the British agency.

IN A CONFERENCE OF KINGS OF SAURASHTRA

In a conference of all the kings of Saurashtra, where a matter related with sports was being discussed. It was a general opinion about the welfare of the people with the least priority to the sports. M. M. Dave justified the importance of the sports, though M. M. Dave had never participated in any sports. The Maharaja of Dhangadhra was very much impressed by his speech and invited to join his kingdom. Since the king of Viththal Gadh had left with no problem, he relieved him.

In 1945-46 M. M. Dave was the minister of publication of government orders in Dhrangadhra kingdom, where his work was remarkable.

INDIA BECAME INDEPENDENT:

On 15th August 1947, India became independent. The Maharaja of Dhrangadhra was the first king to decide to hand over his kingdom to the Union of India. But Vallabhbhai Patel visited Bhavnagar first. Hence the Maharaja of Bhavnagar became the first king to handover the kingdom to the Union of India.

WITH MANUBHAI SHAH

Manubhai Shah the minister (probably the minister of commodities and industry) wanted a person, excellent in languages and legal matters. Somebody told him, and advice to pick up M. M. Dave who was in Dhrangadhra State, though he was considered pro-kingdoms by some people, but in reality he was devoted to the national interest as he had suffered a lot from a kingdom during his early life. He was absorbed as Senior Superintendent thereafter he was made Dy. Director. He drafted the law and the ordinance accurately and skillfully, all the ministries had a very high opinion about him.  

WITH STATE BANK OF SAURASHTRA HQ BHAVNAGAR

Somewhere in 1951, Bhavnagar Darbar Bank was to be nationalized. M. M. DAVE was deputed to Bhavnagar (Bhavnagar Darbar Bank’s head quarter was Bhavnagar) to look into the legal matters and framing the rules and regulations for the nationalized State Bank of Saurashtra.

At a later stage M. M. Dave was absorbed as the law and administration Officer in StaTe Bank of Saurashtra. In due course he became Dy. General Manager which was next to the General Manager. M. M. Dave retired at the then superannuation age of 58 years, during the period of his services the bank flourished like anything, from 4 branches to 108 branches widely spread in all the big cities of India and all the villages having upto 5000 population in Saurashtra.

On the very next day of his retirement, M. M. Dave got appointment as legal advisor to UCO Bank stationed at Bombay on three years’ contract. Then he worked as Legal advisor to the National Textile Corporation. Then he worked as the Legal Advisor to Gujarat State Textile Corporation.

WHAT IS SPECIAL ABOUT M. M. DAVE?

Wherever he went he had brought revolution. He had a special technique for innovative ideas to reduce the efforts, that too, with foolproof procedure.

He would never become angry, even if the person would had committed repetitive mistake. Of course such occasion would hardly come up, because he would point out the error with some humor,

Though he was a lawyer, his perception on mathematical fundamental principles was clear.

His logic was extraordinary and convincing to make the person agreeable on what had he suggested. Even national union leaders of nationalized banks employees were scared of him.

He was very strict on his principles. There were many persons in Lunavada State whom nobody can purchase at any price. M. M. Dave was falling under that category.

He had convincing solution for each issue,

After the retirement from several service jobs, he and his son Mr. Girish Dave, who was M. Com. LL. B. and advocate and had worked as a law officer in several banks like HDFC, SBI, RBI etc… , opened up a law firm viz. Dave & Girish & Co. Advocates in Mumbai in 1977. This is an international law firm of a special grade.

INDIAN CONSTITUTION IN SANSKRIT LANGUAGE

He being a scholar of Sanskrit had made several translations of law books. Most prominent was the translation of initial portion of Indian Constitution in Sanskrit Verse.

This book was dedicated to the then President of India Dr. Radhakrishnan. On reading this book, Dr. Radhakrishnan wrote him a personal letter for appreciating his work. Based on this, the Government of India later requested him to translate the whole constitution of India in Sanskrit. He did the same somewhere in 1984. He was awarded by the Ministry of Law Union of India.

SAM_1967

In 1986 a progressive thrombosis paralyses attacked him. M. M. Dave remained inactive for a week. His power of confidence and determination made him walking independently in a week’s time. In a month’s time he started working from home on all legal matters of his firm. He died peacefully in 1996 on this day, i.e. 2nd April, probably due to the clot.

My father never dressed in payjama. He used to wear Khadi clothes. He never applied soap on his body even while shaving. He used to write articles in English magazines. He was logical but conservative. His concepts were clear. He believed in Castes system.

As a Brahmin he maintained the traditions like praatah Sandhya (प्रातः संध्या), Puajaa (पूजा), Oopavitam (उपवितम़), all ceremonial tradition and rituals. He never touched onion, Garlic, Bit, Carrot … etc. He had hatred towards smoking, drinking liquor and non-veg food. However he had never enforced his beliefs on us.

He was a complete man.

KAKA IN BHAVNAGAR 1965

He sacrificed fame to perform his duties towards his family. He could have become a person of national fame, but in that case his family could have been put in hardship. He married at the age of 20 with an oath before Fire that he would take care of his family. He stuck to his oath, and though ready to sacrifice everything for himself, he did not ask his family to suffer to enable him to meet his ambitions. In this way he sacrificed his ambition of fame. He served the nation by his services.

M. M. Dave and Politics:

He was against Nehruvian Congress. But he was also against Raj Narain, Nitish, Laloo, Mamata at that time also. Surprisingly I find no negative on their end at that time. But my father could foresee their aptitude. My father was very much in favor of A. D. Gorwala an Ex. ICS officer who resigned on principle from the Government. A. D. Gorwala had not even cared for his pension benefit. A. D. Gorwala was publishing a magazine “Opinion”. My father used to write articles in “Opinion”.

His idea ran parallel with socialism but he had no faith in Government machinery. He wanted self sufficient units like what M. K. Gandhi wanted  small circles and big circle complement to each other.

M. M. Dave and Religion:

Once upon a time I asked “whether are we  Vaishnava-s (because my grandfather used to read Bhagvatam in some body’s weekly session)? He just showed his displeasure and denied. My eldest brother told me with a smile that we Brahmins do not worship small God. Our God is Devadhidev Maheshvara (देवाधिदेव महेश्वर). My grandfather used to worship Dattatreya (दत्तात्रेय). We have a very good Brass Statue of Dattatreya (दत्तात्रेय) where Shiva (शिव) is at the center. In reality Dattatrey (दत्तात्रेय) is the form of Shiva (शिव). My father believed in Advait (अद्वैत) where the ultimate is Shiva.

I had a lot questions on Aryan Anarya (आर्य अनार्य) Theory. Once I asked my father, “is it that Shiva was the God of Anarya?” He annoyed and told me that Aryan theory is fake theory. There is no mention of any place which is outside India in Vedas.

Shirish Mohanlal Dave

Tags: M. M. Dave, my father, my grandfather, Mahashankar Shastri, Dvivedi (Dave), Lunavada, small Kashi, Sanskrit, Pathshala, Maharaja, Kingdom, Viththal Gadh, Dhrangadhra, Saurashtra, Manubhai Shah, Minister of commodities and Industries, English, Sanskrit, English School, Primary School, Law, Philosophy, Grammar, Kashi Vidyapith, M. K. Gandhi’s movement of Swadeshi, Salute to the king, State Bank of Saurashtra, Law Officer, Legal Advisor, Bhavnagar Darbar Bank, Nationalization

 

 

 

Read Full Post »